Natten till tisdag fick jag så jäkla ont i magen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
ringde Sjukvådsupplysingens som sa att jag skulle åka in till akuten.
Efter mycket om om med så gjorde jag det så att jag kom dit vid kl 6 på morgonen.

Sköterskan som tog emot mig var den samma som jag tröffade för et tag sedan när jag fick åka in
med mina blödningar.
Så on sa att det "är vanlig mens värk". Men att jag skulle få träffa docktorn senare under dagen.

Halv nio fick jag reda på att jag skulle få träffa läkaren kl  10:30.
 
Så det var bara att fixa en macka från pressbyrån och vänta.
Gick upp till avdelingen kl 10 där kjag skulle träffa docktorn och de säger när jag anmäler mig att "du hade tid 9:45."
GAAh.. men sen såg de i papprena att någon skrivit 10:30 så det var inte jag som hade komit sent!

När jag väl fick träffa läkaren undrade han vart mmina provsvar var men de hade ju inte tagit några!
Så ner till labbet och sen vänta 1 timma på svaren och hoppas att läkaren hade tid att kolla på dem innan han
gick på lunch.

Visst de visar järnbrist ( vilket de inte visade sits jag var där) samt två andra höga värden.
Vilka de inte förklarar vilka de är.
Så får supp och järntableteroch en tid på torsdagen.
Men säger även att jag ska åka in om jag får mer ont.

Jaja så kommer torsdagen och jag ska vara på provtagning senast 9:30 för att kunna träffa läkaren kl 11.
När jag anmäler mig får jag frågan: "sak du läggas in?"
ÖH..? nej


Uppe på avdelingen så fär jag höra att läkaren fick annat akut att göra så får träffa en annan.
Han får jornalen samtidigt jag går in och läser lite snabbt för att sedan gå och prata mned en annan läkare och medelar senare att proverna visar att jag har en inflamation och infektion i kroppen och att det troligt att det är blindtarnem .
men det verkar vara lite bättre nu så du kan gå hem och glöm inte att hör av dig om du får mer ont.
Sköterska som skrev in mig säger förvånat: "får du gå hen NU?"
Ja?

japp jag gillar inte sjukhus.

Första besöket tog 6 timamr och andra 3 timmar  för att höra: "hör av dig om du får mer ont"

Sure trodde ju att det var det jag gjorde?

Jag har altid varit nöjd över vad jag åstakommit i mitt liv.
Men det sista året önskar jag att man kunde radera ut.

Nu känns det som om jag står i en korsning full utav dimma och utan att veta vilken väg jag ska ta.
Vet inte vad som är fram eller bak, har ingen ledstjärna och ingen kompass.

Jag har ingen ork och ingen motivation.

Allt jag orkar eller försöker orka är att hålla mig flytande, men kaoset kommer alllt närmare, jag börjar redan känna hur
allt rämmar och snart kommer att rasa.
Utan att veta hur jag ska kunna förhindra det.